"Felicia, jag älskar dig. Vill inte ha det såhär, men jag har inget val.. Det är inte jag som bestämmer. Det är hon".
Vi gick på en stig, du och jag. För första gången på evigheter. Jag hade väntat länge på att få vara ensam med dig, och kunna prata ut om det som hände. Jag hade faktiskt inte en aning om varför du slutade prata med mig helt plötsligt. Vi var så tajta ända tills du började högstadiet. Det var då det blev trassel mellan oss. Det var du och jag till och från. 1 år efter började även jag i högstadiet. Vi kom närmre varandra då och det höll sig ända tills sommarlovet.. Vi pratade inte på 2 månader. Jag försökte, men kom ingen vart..
Medan vi gick på stigen, du och jag, spreds lyckan inom mig igen. Det var våran chans att börja om på nytt! Det du sa gick rakt in i mitt hjärta. Du ville inte mista mig. Du ville inte ha det sådär trassligt längre. Vi redde ut allt och sedan gick vi hem till dig. Den kvällen var jag glad. Jag fick se dig skratta. Vi skrattade tillsammans.. När jag kommit hem, lade jag mig i min säng..
Det blev svart. Sedan vaknade jag av min väckarklocka.. Helvete, tänkte jag.. Det vara bara en dröm..

Jag är faktiskt ingen sådan, som skriver ut sina känslor och tankar om sånt här. Men jag kunde inte stå emot längtan om en tjej jag faktiskt känt i flera år.. Jag vill inte skriva personens namn. Men om hon nu läser det här, vet hon själv vem det är om jag skriver en låttitel.. "SOMMARNATT" ..