Det är många som har undrat vad det är som har hänt/händer just nu och jag orkar verkligen inte skriva om allting flera gånger, så det är väl lika bra att berätta här.

---

I flera år har jag haft så kallade "ljusryck". Jag blinkar annorlunda och hela min kropp kan rycka till utan förvarning, och jag har inte märkt själv att jag blinkat konstigt och har heller inte kunnat hålla koll på rycken. Ibland har rycken varit så kraftiga att jag ramlat men har alltid varit vid medvetandet. 
Jag har varit på sjukhuset och gjort EEG undersökningar två gånger men de har inte hittat någonting, bara att jag är känslig mot ljus på något vis. Det har varit väldigt jobbigt att leva med det utan att man vet vad det är, och jag kunde ju liksom gå i till exempel affärer och få ryckningar så att folk kollade konstigt på mig. Många har skrattat åt mig för att det ser så roligt ut, det har ju jag också gjort så klart, men innerst inne så har det gjort ont och jag skämdes verkligen. 

Första advent 2012 skulle jag gå hem från mina kusiner efter att ha varit på fest kvällen innan. Det var jätteljust ute och snön gjorde det ännu värre (mina ryck blev värre och fler när det var soligt ute) och rätt som det var så flög jag framåt och ramlade. Ringde såklart mamma eftersom det var så jobbigt, kunde inte ta ett steg utan att rycka till och ha mig. När hon hämtat mig och jag var hemma så skulle hon ut på promenad med Aragon och jag skulle börja baka lussebullar. Under hela tiden så röck jag mer än vanligt och jag blev så arg och förbannad. När jag skulle börja baka ut små lussebullar så fick jag kramp i höger hand och vidare ut i armen. Det gjorde så ont, jag försökte skrika men sen blev allt svart. Det är bara det jag kommer ihåg. Pappa och lillebror kom hem cirka 30-45 minuter senare och hittade mig då på golvet, jag hade saliv i hela ansiktet. Hampus frågade vad jag höll på med, men jag var helt borta, pappa satte mig upp och tydligen så hade jag suttit och bara stirrat omkring mig men inte pratat. Jag fick tillbaka medvetandet när ambulanspersonalen precis skulle sätta kanyl.
Blev inlagd på sjukhuset över natten. Kunde knappt äta eller prata då min tunga var helt svälld, hade förmodligen bitit mig när jag föll/krampade och så hade jag bulor lite här och var.
Läkaren skrev ut ett recept på epilepsimedicin och från att jag börjat äta den så har jag inte haft några ryckningar eller någonting. Det känns jättebra, men har mått så dåligt av den. Jag har inte haft aptit, gått ner i vikt, sover dåligt, huvudvärk och illamående. Det har ju även hänt en massa andra grejer runtomkring mig under den senaste tiden, så jag har inte haft det lätt.

Två dagar efter att Jalle gick bort så började jag få utslag på magen och brösten. De blev bara fler och fler och till slut kontaktade vi sjukhuset. Först trodde dom att det var utslag av medicinen men de skickade upp mig på hudmottagningen i alla fall och där konstaterade dom att jag hade fått ett virus som heter Pityriasis Rosea.
Antagligen så har jag fått viruset på grund av allt som hänt, att min kropp var tvungen att bryta ut någonstans för det finns ingen direkt orsak till varför man får det viruset. Det smittas inte heller och det läker av sig själv.
Men jag skulle i alla fall få byta medicin på grund av alla biverkningar jag fått, så vi började trappa ner med antal tabletter eftersom man måste fasa ut den och in med den nya.

Förra veckan så fick jag ännu fler utslag och jag kände mig konstig i flera dagar.
På onsdagen skulle jag rida lektion på Mejas ponny och medan jag gjorde i ordning ponnyn hon skulle rida så började jag känna mig jättekonstigt, och väl ute i ridhuset så blev det bara värre. Det kändes som om jag inte fanns fast jag visste vart jag var. En overklighetskänsla eller vad man ska säga, det är svårt att beskriva.
Johan, Mejas pappa som jobbar som ambulanssjukvårdare, tog mig åt sidan och vi gick ut i caféteriahuset. Då började jag krampa, men var hela tiden vid medvetandet. De ringde mamma och sedan ambulansen eftersom det var lika bra. Krampade säkert 10 gånger innan dom kom, och de tror att det var medicinen som gjorde så att anfallen inte nådde sin topp. Alltså på grund av att jag trappat ner medicinen men att den ändå gjorde så att jag inte fick ett större anfall. 
Det var riktigt obehagligt att inte ha kontroll över kroppen. Första gången så kommer jag ju inte ihåg hur jag krampade eftersom jag blev medvetslös. 

---

Det är alltså vad som har hänt.
Jag har fått en diagnos - epilepsi. Det är jätteskönt att veta vad som varit fel, att mina ryckningar är borta och att jag har fått medicin, men samtidigt så kommer det ta ett tag för mig att acceptera det här, att jag inte kommer kunna leva som mina vänner.
Dels så kan jag inte vara vaken lika länge och vara uppe halva nätterna eftersom jag behöver all sömn jag kan få, och jag kan heller inte dricka alkohol. Att festa och dricka alkohol är inget jag heller vill, men någon gång ska väl vara den första gången. Förhoppningsvis kommer sjukdomen att växa bort, men det kan man inte veta just nu.

Jag vill tacka alla mina nära och kära som stöttar mig i det här, för det är jobbigt just nu, och jag vet inte hur det kommer att bli med skola och allt. Men jag ska kämpa, för jag är stark! ♥
Det minsta jag behöver just nu är en massa elaka kommentarer av människor som inte förstår, som bara tycker att det är fjantigt. Men alla är vi olika, och alla tar vi saker och ting på olika vis. Det här är hur jag tar det, och jag är ny inom det här, så det kommer ta tid att förstå för mig också.