Jag har haft en väldigt tuff period. Allt började första advent 2012, då min pappa hittade mig medvetslös på golvet hemma i köket. Det var dagen då jag fick mitt första epilepsianfall. Jag började äta medicin och fick åka till sjukhuset flera vändor för prover och samtal. Medicinen gav mig dåliga biverkningar och jag mådde verkligen uruselt, men jag hade alltid viljan att kämpa. Viljan att stå på benen som vanligt igen.
Men gång på gång fick jag mina ben undansparkade och verkligen allt hände på samma gång.
Den 17 december 2012 somnade en gammal klasskamrat, en vän, in och lämnade livet på jorden. Det kom så hastigt och det gjorde så ont. När jag låg på sjukhuset skrev han att jag skulle krya på mig, och två veckor senare fanns han inte kvar hos oss. Det fick mig inse hur skört ett liv är.
Jag trodde att allt skulle bli bättre och jag försökte verkligen att leva vidare. Men den 12 januari 2013 var jag och familjen Fakt i Leksand och kollade på Sebbes match när Eva fick ett samtal från Annica. Hon sa att Jalle inte mådde bra, att han troligtvis hade kolik och att veterinären var på väg. Jag kände på mig redan då att det var nåt som inte alls stämde. Vi åkte hem så fort vi kunde och när vi var framme fick jag se en allvarligt sjuk Jalle. Annica hade gått med honom i flera timmar, så jag tog över tills veterinären kom. Han orkade knappt gå och när vi kom in stallet fick han lägga sig ner. Det kom tårar redan då och när sedan veterinären kom och kände efter i magen på honom sa hon att allt var omvänt, att det var bäst att åka till Strömsholm och öppna buken. Men han hade så ont och det är flera timmar ner dit, så det var bäst att han fick somna in.
Vi tog av han täcket och gick ut. Det gjorde så ont i hjärtat att se, men det känns ändå så bra att jag fick vara med ända in i slutet. Han somnade in under en alldeles stjärnklar himmel och vi satt vid kroppen ett tag, pratade om vilken underbar häst han var, att hans själ hade lämnat oss. Att han sprang på de evigt gröna ängarna nu, utan smärta.
Det har gått två månader och det gör fortfarande fruktansvärt ont. Men jag är så tacksam över den tid vi fick tillsammans, över hur mycket vi gjort, hur mycket han lärt mig. Hade jag inte träffat honom hade jag aldrig någonsin varit på den nivå jag är idag. Jag visste, att om han någongång skulle säljas, så ville jag köpa honom. Han var min drömhäst, och det kommer han alltid att vara. Men nu lever jag vidare med alla minnen.
Jag gråter jätteofta, för jag saknar verkligen Jalle. Hans grimma hänger här i mitt rum och det var den första grimma jag någonsin köpt till en häst. Jag har kvar lite av hans svans också, för jag ska göra ett armband som jag kan bära med mig vart jag än går. Varje gång jag ser dom sakerna så rinner tårarna. Både av glädje och sorg. Men jag vet att han har det bra nu. Allt Jalle har lärt mig under de 1,5 åren jag red honom ska jag ta vara på, det ska jag. Men ibland känns det så himla konstigt att inte sitta på hans rygg, och när jag rider en ridskolehäst och gör övningar som jag och Jalle har gjort så får jag tårar i ögonen för jag vet precis hur det skulle ha varit om det var Jalle under mig. Jag var så fäst vid honom.
Jag har alltid haft svårt att gå vidare, att släppa taget. Så det har varit svårt och jobbigt att vara i stallet, att se alla hans saker, jag har inte varit där på nästan två månader. Första gången jag mockade boxen där han stod var i lördags, och då har det ändå gått två månader. Men det känns bättre nu, det gör det. Och det känns så himla skönt att få skriva av sig. Det är ingen som kommer förstå mig, det vet jag. Men för min egen skull så gör jag det i alla fall.
Jalle var en speciell häst. Det vet jag och alla som varit omkring honom. Att det kan finnas en sån personlighet i en häst är helt otroligt. Jag fastnade för honom direkt och jag kämpade för att bli en bättre ryttare, och framför allt en bättre människa överhuvudtaget.
Han gav mig styrka, så allt kändes hopplöst när han försvann. Men som sagt, jag lever vidare med våra minnen nu. Tittar på bilder och filmer varje dag och minns tillbaka på alla motgångar och framgångar.
Sebbes mamma sa "så mycket man gråter, så mycket glädje har man också haft med honom", och det stämmer.
Jalle, Jallebus, Gayaal Gaspedal, Jalleponken, Jallis, Jalleman..
Det är bara några smeknamn du fick av mig, ditt busfrö. Åh, vad jag saknar dig din tokstålle!
Jag vet att du har det bra nu och jag kan ibland höra dig galoppera där uppe i Trapalanda.
Och nästan varje natt finns du i mina drömmar nyfiken, pigg och glad.
Jag kommer alltid att sakna och älska dig, min läromästare.
Vila i frid världens bästa Gayaal! ♥

Hej people. Har verkligen inte orkat uppdatera de senaste dagarna. Har väl inte gjort något jättespeciellt heller, kollat på endurotävling, haft stalljour och så har jag ridit Amy för första gången!
Men idag ska jag göra något väldigt speciellt, för mig i alla fall. Ska nämligen åka till Gemma (min förra ridlärare) och träffa/rida Jalles halvbror Noohr. Det är något jag velat göra länge, för att se hur olika dom är. Noohr är något som påminner om Jalle, de är ju släkt. Det kommer bli jättespännande men det kommer nog även att kännas lite konstigt. Det finns så många minnen på den platsen. Var ju på ridläger med Jalle där i höstas.
Men det ska bli sjukt roligt att träffa Gemma igen, saknar henne jättemycket!

Igår hade vi hoppning på ridlektonen och jag fick ha Prinsen. En helt underbar och snäll häst, verkligen superhärlig att rida! Jag har inte hoppat på flera månader och jag minns inte sist jag hoppade över 60 cm, då jag bara ridit en oinhoppad Gayaal de två senaste åren. Men åh, vad roligt det var! Jag skrattade hela lektionen och efteråt satt mina mungipor uppe vid ögonen ungefär, haha. Det kändes superbra så jag är jättenöjd.
Nu är jag hemma efter en kort dag i skolan. Började 9:40 och slutade två timmar senare! Ska ta och göra lite fler inlägg, tror jag, och sen ska jag till mina kusiner.

En filmsnutt från igår, och ja - det är ett glädjerop efter hindret! 

Det har varit en tung vecka. Och jag kan fortfarande inte riktigt förstå att Jalle är borta.
I lördags fick han kolik. Veterinären kom dit och konstaterade att han hade tarmvred. Allt var omvänt i magen och han hade så ont. Eva, Annica och jag var med hela tiden och han fick somna in under stjärnhimlen.
Det känns så tomt. Men jag vet att han har det bättre där han är nu. Han kan springa fritt på de evigt gröna ängarna! Vår fina kille. Himlens vackraste stjärna ♥
Nu lever jag vidare med alla minnen. Men jag saknar honom så mycket. Han var min drömhäst, en sån personlighet, en helt fantastisk häst. Jag är hur glad som helst över att fått träffa honom. Hade jag inte gjort det så hade jag verkligen inte varit på den nivån jag är på nu, och jag ska ta vara på allt han lärt mig under vår tid tillsammans.
Vila ifrid, min läromästare! ♥

Jag har haft så himla roligt under dessa dagar jag varit borta. Full rulle hela tiden, därav ingen uppdatering. Det är lätt det bästa ridläger jag har varit på. Har lärt mig massa nytt, och allting har varit roligt från början till slut. Och jag har verkligen VÄRLDENS BÄSTA medryttarhäst! Vi trodde att han skulle vara ännu piggare och spralligare på lägret, men icke, han var som en helt annan häst. Så himla lugn och avslappnad HELA tiden! Åh, underbara Jalle!
Så här såg dagarna ut:
Lördag - packade, lastade och åkte iväg. På kvällen kollade vi på film och åt tacos.
Söndag - frukost till hästarna kl 7.30, frukost till oss 8.00. Första passet red vi gymkhana, och jag och Melinda vann. Sedan hade vi ett teoripass då kom Linnea och Acce och visade "rätt och fel sits". På eftermiddagen red vi Hubertusjakt och jag och Jalle vann! :) På kvällen hade vi rykttävling, då Maria vann! 
Måndag - första passet hade vi voltige på Lady, i snöstormen!! Hur kul som helst. På teorin hade vi foderlära, vilket var mycket intressant. Efter lunch hade vi "individuella samtal" där Gemma berättade hur vi red, vad vi skulle förbättra och så pratade vi om våra mål. Andra passet hade vi dressyr, och det var det bästa passet på Jalle någonsin! Han var så lugn och lyssnade på mig genom HELA passet, vilket han aldrig gjort förut, så jag var riktigt nöjd efteråt. 
Tisdag - red till ridhuset och hoppade. Jalle var återigen jätteduktig och lyssnade, inte stark alls och travhoppade en bana hur fint som helst! Red sedan tillbaka, så vi red i cirkus 3 timmar. 1 timme dit, 1 timme i ridhuset och 1 timme hem. Det behövde Jalle! Vi var jättetrötta efter det, så vi hade ingen teori. Vi tittade på bilder från lägret istället, och bara chillade tills vi red tipspromenad. Grattis till Cecilia som hade mest rätt! :)
Klockan 19 började vi lasta Jalle, och var klara halv åtta då han inte ville gå in riktigt. Men jag kom hem efter nio igår kväll, helt slut. 
Men som sagt. Det var ett helt sjukt bra läger! Så himla glad att jag var där, och fick utvecklas ytterligare! 
Tack tjejer, det här kommer jag att leva länge på ♥
Blandade bilder från dagarna. Mer kommer senare!

$
I torsdags anlände Mimmi från Stockholm och hon släpptes tillsammans med Gayaal och Farello, underbart att se de springa runt, runt och busa. Lyckliga hästar! 

Godmorgon! Idag är det sovmorgon eftersom vi börjar klockan 10 och har klassensdag. Absolut sista "klassensdag" med 9B, känns tråkigt men vi får ha en bra och rolig dag tillsammans.

---

Igår var det markarbete/hoppning och jag tog med mig Gayaal, vi skulle anpassa höjder och så vidare, så det skulle gå bra sa dom. Och visst gick det bra! Faktiskt superbra, och över förväntan.
Han var pigg i början, men jag värmde upp ordentligt så när de andra kom slappnade han av och gick jättefint, och när vi galopperade så kändes det inte ens som om jag red Jalle. Åh, underbara häst!
Vi red som böjda spår på medellinjen över bommar först och sedan la Gemma upp dom på lägsta delen utav sockerbitarna. Jalle skötte sig hur bra som helst, världens bästa häst! :)
Han är inte inhoppad, så jag var jättenervös innan. Men ack, så bra det gick, nu är det bara att jobba vidare med det här och sedan börja ta mer och mer skutt över hinderna!

Bilder från igår som min kusin Maria tog. Det finns film också, ska jag ladda upp dom?