FRÅGA/SVAR - SEBASTIAN OCH JAG

Hur är det att ha ett långdistansförhållande? Hur träffades du och Sebastian?
- Min och Sebastians historia är lång. Allt började när vi var cirka 11 och 12 år gamla, vi började skriva på Bilddagboken som det hette då, vilket utvecklades till MSN, SMS och så vidare. (En gång ringde jag från hemtelefonen till honom, vi pratade hur länge som helst, och när mamma såg telefonräkningen så blev hon förbannad och spärrade den så att vi inte kan ringa mobilnummer. Den spärren är kvar än idag, haha!) Vi har varit tillsammans två gånger innan den här men då träffades vi aldrig. Ni vet hur det var när man var liten, trots det så var jag jätteledsen en av gångerna det tog slut. Men vi har verkligen ALLTID haft kontakt via telefon och så vidare, och jag vet inte hur många gånger vi har hållt på, brytit och bråkat. Trots alla de gångerna så har vi alltid hittat tillbaka och blivit sams. Fast jag minns så väl sista gången det hände. Då blev jag så himla arg och sa något i den här stilen: "jag tänker aldrig någonsin gå tillbaka till dig, det ska aldrig hända igen, och det lovar jag". Det löftet höll ju inte, och våren 2011 kom vi närmare varandra än vi någonsin varit. Då började vi även att träffas i verkligheten. Den 10:e juni 2011 slutade han 9:an och jag var med honom på kvällen, tillsammans med en massa andra människor nere vid fotbollsplanen här där jag bor. Hans kompisar tog både mig och Sebastian åt sidan och frågade om vi var ett par, men vi svarade väl inte direkt utan log mest bara. Ju mer kvällen gick desto vackrare blev den. Alla runtomkring var fulla förutom jag och Sebastian och kvällssolen lyste så fint på oss där vi stod i en paveljong, och då kysstes vi även för första gången. Det var som i en film. Jag minns det som om det var igår och det var den bästa dagen i hela mitt liv. Det har snart gått två år, 21 månader idag, och vi är fortfarande ett par. Ibland tror jag att jag drömmer, hur kunde jag få en sån bra kille som Sebastian? Vi har gått igenom så mycket, vi kan och vet allt om varandra och ändå står han kvar med mig ♥
Det var jättejobbigt i början av vårt förhållande. Han flyttade till Leksand för att börja på hockeygymnasium och jag började nian. Det är cirka 3 mil mellan, men det går sällan bussar mellan oss så jag kunde inte vara där i veckorna och på helgerna hade han oftast matcher. Men vi kämpade och det gick. Nu är det mycket lättare. Jag har börjat på ett gymnasie i Borlänge och det går bussar mellan Leksand och Borlänge hela tiden, så nu kan jag sova hos honom i veckorna också. Han har ju fortfarande matcher på helgerna, men det gör ingenting. Vi har inte träffats lika mycket de tre senaste månaderna eftersom jag har fått epilepsi och varit på sjukhuset mycket, men nu är det ju snart sommar så då har vi all tid i världen. Han har ju träningar och matcher nästan hela tiden, så han brukar inte vara hos mig så ofta + att han är allergisk mot pälsdjur, men det gör ingenting. Tycker faktiskt att det är skönt att inte vara med varandra hela tiden, då har man ju tid för annat också!


Kommentarer
Postat av: Anonym

Men åh. Fina ni är!

2013-03-10 @ 17:34:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0