Jag har haft en väldigt tuff period. Allt började första advent 2012, då min pappa hittade mig medvetslös på golvet hemma i köket. Det var dagen då jag fick mitt första epilepsianfall. Jag började äta medicin och fick åka till sjukhuset flera vändor för prover och samtal. Medicinen gav mig dåliga biverkningar och jag mådde verkligen uruselt, men jag hade alltid viljan att kämpa. Viljan att stå på benen som vanligt igen.
Men gång på gång fick jag mina ben undansparkade och verkligen allt hände på samma gång.
Den 17 december 2012 somnade en gammal klasskamrat, en vän, in och lämnade livet på jorden. Det kom så hastigt och det gjorde så ont. När jag låg på sjukhuset skrev han att jag skulle krya på mig, och två veckor senare fanns han inte kvar hos oss. Det fick mig inse hur skört ett liv är.
Jag trodde att allt skulle bli bättre och jag försökte verkligen att leva vidare. Men den 12 januari 2013 var jag och familjen Fakt i Leksand och kollade på Sebbes match när Eva fick ett samtal från Annica. Hon sa att Jalle inte mådde bra, att han troligtvis hade kolik och att veterinären var på väg. Jag kände på mig redan då att det var nåt som inte alls stämde. Vi åkte hem så fort vi kunde och när vi var framme fick jag se en allvarligt sjuk Jalle. Annica hade gått med honom i flera timmar, så jag tog över tills veterinären kom. Han orkade knappt gå och när vi kom in stallet fick han lägga sig ner. Det kom tårar redan då och när sedan veterinären kom och kände efter i magen på honom sa hon att allt var omvänt, att det var bäst att åka till Strömsholm och öppna buken. Men han hade så ont och det är flera timmar ner dit, så det var bäst att han fick somna in.
Vi tog av han täcket och gick ut. Det gjorde så ont i hjärtat att se, men det känns ändå så bra att jag fick vara med ända in i slutet. Han somnade in under en alldeles stjärnklar himmel och vi satt vid kroppen ett tag, pratade om vilken underbar häst han var, att hans själ hade lämnat oss. Att han sprang på de evigt gröna ängarna nu, utan smärta.
Det har gått två månader och det gör fortfarande fruktansvärt ont. Men jag är så tacksam över den tid vi fick tillsammans, över hur mycket vi gjort, hur mycket han lärt mig. Hade jag inte träffat honom hade jag aldrig någonsin varit på den nivå jag är idag. Jag visste, att om han någongång skulle säljas, så ville jag köpa honom. Han var min drömhäst, och det kommer han alltid att vara. Men nu lever jag vidare med alla minnen.
Jag gråter jätteofta, för jag saknar verkligen Jalle. Hans grimma hänger här i mitt rum och det var den första grimma jag någonsin köpt till en häst. Jag har kvar lite av hans svans också, för jag ska göra ett armband som jag kan bära med mig vart jag än går. Varje gång jag ser dom sakerna så rinner tårarna. Både av glädje och sorg. Men jag vet att han har det bra nu. Allt Jalle har lärt mig under de 1,5 åren jag red honom ska jag ta vara på, det ska jag. Men ibland känns det så himla konstigt att inte sitta på hans rygg, och när jag rider en ridskolehäst och gör övningar som jag och Jalle har gjort så får jag tårar i ögonen för jag vet precis hur det skulle ha varit om det var Jalle under mig. Jag var så fäst vid honom.
Jag har alltid haft svårt att gå vidare, att släppa taget. Så det har varit svårt och jobbigt att vara i stallet, att se alla hans saker, jag har inte varit där på nästan två månader. Första gången jag mockade boxen där han stod var i lördags, och då har det ändå gått två månader. Men det känns bättre nu, det gör det. Och det känns så himla skönt att få skriva av sig. Det är ingen som kommer förstå mig, det vet jag. Men för min egen skull så gör jag det i alla fall.
Jalle var en speciell häst. Det vet jag och alla som varit omkring honom. Att det kan finnas en sån personlighet i en häst är helt otroligt. Jag fastnade för honom direkt och jag kämpade för att bli en bättre ryttare, och framför allt en bättre människa överhuvudtaget.
Han gav mig styrka, så allt kändes hopplöst när han försvann. Men som sagt, jag lever vidare med våra minnen nu. Tittar på bilder och filmer varje dag och minns tillbaka på alla motgångar och framgångar.
Sebbes mamma sa "så mycket man gråter, så mycket glädje har man också haft med honom", och det stämmer.
Jalle, Jallebus, Gayaal Gaspedal, Jalleponken, Jallis, Jalleman..
Det är bara några smeknamn du fick av mig, ditt busfrö. Åh, vad jag saknar dig din tokstålle!
Jag vet att du har det bra nu och jag kan ibland höra dig galoppera där uppe i Trapalanda.
Och nästan varje natt finns du i mina drömmar nyfiken, pigg och glad.
Jag kommer alltid att sakna och älska dig, min läromästare.
Vila i frid världens bästa Gayaal! ♥